På långpromenaden i fredags gick vi igenom en snöig skog, alla hundarna och jag, även Flisa som är lite bättre i höften nu. Då hoppade det plötsligt ut ett rådjur mitt framför fötterna på oss. Oya stack förstås efter det, trots mina "STANNA!!".Skit i brukshundsklubben och vad vi lärt oss där, sa hon, här ska det jagas!! Men hon kom ganska fort tillbaka och satte sig hos mig, men då gjorde Julia ett snyggt ryck i kopplet och jag tappade förstås henne. Svårt med 3 koppel och fumliga vantar!Hon struntade också högaktningsfullt i "STANNA" (maken till ouppfostrade hundar!!!) Borta var hon. Och sen jagade vi Julia genom skogarna i evigheter. Vi hörde det mycket fina kraftiga drevskallet runt om. (Det skulle ha glatt Husse och domaren på drevprovet häromdagen om de hört det!) Till slut gav jag upp och gick hem och ringde Husse och beordrade hem honom, BUMS, att hjälpa mig leta hund, för nu blev det allt mörkare i skogen. Husse kom och för en gångs skull var jag tacksam för hans nyinköpta dyra "jakttillbehör"= Landdrover Defender. Vi körde i vild jakt genom skogarna där vi tyckte vi hörde skall, medan vi hela tiden sa till varandra"hon skäller väl om hon fastnar med kopplet???" Vi tutade i jakthornet som man brukar kunna blåsa av drevet med också Till slut hörde vi absolut ingenting och fick ge upp. Gråtande och svärande om vartannat. Tröstande varandra med att 1. Det är inte svinkallt i kväll, hon borde klara en natt i skogen .2 Det är månljust, vi kan leta länge. 3. Det är vindstilla, vi hör om hon skäller alltså. Hem och fixa lite hemma, det skulle ju komma 6 pers på middag och den årliga ljusstöpningen om en liten stund. Ut och leta igen. INGEN HUND! Nu var det mest gråt, när vi utan Julia åkte hem igen för att ringa polisen.Efter så här många timmar måste hon räknas som borttappad. Tänkte hela tiden på riksvägen och järnvägen som går igenom skogen längre bort. JULIA KOM HEM!!
Polisen var mycket trevlig och förstående och tog alla uppgifter till anmälan om vår försvunna hund. Precis när jag höll på att avsluta samtalet, vem kom inlinkande på gården, om inte Julia i egen hög person med blödande tuttar, trasiga tassar och utan koppel, bara halsbandet kvar. Hur har hon lyckats bli av med kopplet och hur långt har hon egentligen sprungit?? MEN vilken tur att hon kom hem!! Nu fick vi gråta igen av glädje och pyssla om vår lilla rymling. Tänk attt man kan bli så lycklig över att få hem en frostig, blödande, olydig, bortsprungen liten hund!!
Jo, ljusen blev också jättelyckade!!
(På bilden är Julia med Astron på sig under en jakt)
Annie
Hu, vilken rysare! Tack och lov att Julia kom hem igen!
SvaraRaderaSam stack för mig en gång förra vintern, iförd halsband och koppel. Jag var övertygad om att han a, skulle fastna o frysa ihjäl. b, skulle bli överkörd. c, skulle bli uppäten av vildsvinen som det bara kryllar av i den skogen. Men även Sam kom helskinnad hem, efter tre timmar, med kopplet släpande efter sig. Man blir så oerhört lättad och tacksam.