Busiga bettan

Bettan och Julia på vår tomt i Ljungdalen april 2011

Vilken tur för oss att vi lovat Busiga Bettans Husse att passa Bettan när han är på Irland. Inte lätt att ta med en liten hundfröken dit! Så hon kom till oss när vi sörjde Oya som mest och det var så bra! En liten valp på 8 månader som skrynklar mattor och pussas så fort vi pratar med henne. Julia blev också märkbart gladare när Bettan stormade in. Hon har börjat äta och verkar komma ur sin saknad efter Oya. Nu är Bettan med oss i Ljungdalen på skidsemester. Jättekul tycker hon, speciellt att jaga lämlar. Det är tydligen lämmelår i år. Massor med små ilsna lämlar överallt, tom i slalombacken. Igår dödade Bettan en lämmel. Jakthunden kom fram där innan vi hann med. Annars är lämlar små söta ilskna varelser som grälar på en och försöker bita oss i pjäxorna!

Bettan däremot är minsann inte ilsk: Hon är en riktig Basset. Så snäll och god som guld. Och så lugn! Vi som var vana vid Oya förstår nu varför vi blev lätt chockade över denna Bretons framfart. Vi är ju vana vid snälla Bassetar. Bettan har inte strimlat en enda grej och säger man till henne bestämt så lyder hon direkt! Hon sköter sig perfekt! Så kul att få ha en av Julias valpar ett tag. I maj ska vi åka på hundutställning i Jäderfors. Dit kommer också en annan av Julias valpar, nämligen Fiffiga Fia.
Och kanske kanske så får vi köpa en Pointervalp här i vår.....vi kan ju inte bara ha en hund!
Annie

Till Oya

Vi har sorg i det här huset. Om du visste hur ledsna vi är! Varför måste du springa iväg efter den där katten, eller rådjuret eller vad det var. Vi har ju tränat så mycket på att inte springa efter katter eller guppande, dumma rådjursrumpor. Nu kom tåget och körde på dig precis när du var på väg tillbaka till mig. Om du visste vad hemskt det var att hitta dig där på banvallen och bära hem din lilla döda sargade kropp.
Trodde inte att jag skulle sörja dig så mycket....
I höstas misströstade jag ju ganska mycket över att du någon gång skulle bli en hanterlig hund. Det var då när du vägrade komma när vi ropade och strimlade allt i din väg. Allt flyttade du runt i huset, som min BH tex. Varje morgon snodde du den på min stol och sen fick jag leta på de mest märkliga ställen. Ibland fastande du i den, som på den här bilden.Varför måste du bära runt på just den? Kanske det var nån liten apporteringsövning?
Det blev så tomt och tyst i det här huset. Ingen liten pälsboll som skrikande av glädje hoppar jämfota upp och biter oss i luggen när vi kommer hem, ingen som strimlar någonting, dina omruskade leksaker ligger där, ingen liten hund som rantar i hälarna upp och ned för trappan och kollar vad vi gör, ingen som skrattande springer mot oss på promenaden, ja du kunde skratta. Kanske alla Bretoner kan det? Du ska veta att Julia sörjer också. Hon har letat efter dig sen du försvann och väntat i hallfönstret på att du ska dyka upp. Och inte en bit har hon ätit på hela veckan.
Det började ju gå så bra med dig. Du hade tom slutat rymma till grannens kaniner och du kom alltid när jag ropade. Fast inte i måndags. Men då var du bortom alla rop. Förstår det nu.
Vi skulle ju gå Agility nu i maj och Husse hade fixat fågeljakt i Härjedalen.
Lilla Oya, vi sörjer!
Din Matte.