Envisa Ebba visar framfötterna igen....

Det kom ett roligt mail om en fantastisk jakt från Envisa Ebbas husse Matti nere i Ulricehamn. Ebba är ju en av Julias valpar.
Tänk vad Bassetar är kloka hundar! Och intelligensen ärvs ju på mödernet som ni ju vet, ja det gäller människor också, och Julia är ju sällsynt intelligent! Våra goda vänner som passade henne några sommarveckor, när vi var på semester, de var övertygade om att smartare hund finns inte!! Bla så väckte hon dem klockan 02 en natt för att tala om att de inte släckt kökslampan, sånt slarv får inte förekomma på Kynakulle sa hon!!

Här kommer Mattis jakthistoria:

Hej från U-hamn och Ebba! Rådjur nummer två nedlagt för min fantastiska hund. I helgen var vi inbjudna på jakt (har blivit många bjudjakter för Ebba/mig då ryktet går att det kommit en KANONHUND till Ulricehamn) och hon drev bra som vanligt. Skottet kom men det blev inte liggande så Ebba fick jaga vidare på spåret som gick mot en sjö. Drevet tystnade och jag undrade vad som var på gång. Då kommer Ebba tillbaks till mig där hon släpptes, jag kopplar upp henne men hon envisas med att dra mot sjön så jag låter henne hållas för så här har hon aldrig gjort tidigare, och Ebba leder mig mot sjön där hon stannar och tittar ut över vattnet. Jag undrar om hon vill dricka eller något och är på väg att gå därifrån då jag ser ett plaskande rådjur ute i sjön, uppenbarligen skadat, som avfångas med ett välriktat skott så jakten slutade lyckligt för alla inblandade, framförallt skytten som var mycket olycklig efter ett inte helt perfekt skott. Som tur var låg det båtar på land så vi inte behövde bada i ett inte så varmt vatten. Denna hund slutar aldrig förvåna mig. Hon är fantastisk i skogen men hemma kan hon fortfarande tugga i sig sådant som kan vara både dyrt och kärt. Senast blev det ett par Dr Marten stövlar vilket inte gjorde matte glad. Ha ett fortsatt gott nytt år önskar vi från södern.//Matti

GOTT NYTT 2012

Fiffiga Fia och hennes rådjur

Ja nu är alla härliga julhelgsdagar över och den vanliga vardagen infann sig i morse när väckarklockan ringde. Va, ska vi gå upp innan det är ljust idag sa vi och hundarna yrvakna till varandra!! Slut på sovmorgnar, roliga släktträffar och mysiga middagar med barnen och goda vänner. Tillbaka till jobbet för oss och hundgården för voffarna.

Ska man sammanfatta hundåret 2011 så har det ju varit en del nytt. Gammelbasseten Flisa fick sluta sina dagar, sorgligt, men hennes höft blev för besvärlig. Vår tokiga glada lilla Breton Oya blev överkörd av tåget. Som vi sörjde! Men husse fick sig en Pointer som han alltid drömt om. I juni flyttade Kajsa Kavat in och så flyttade yngste sonen hem över sommaren med stövaren Elof. Två små valpar hela sommaren. Kul men intensivt skulle man kunna säga.
Jakthösten har för husse och Julia mest varit en besvikelse. Något fel har det varit på Julias näsa. Alla kurer som finns har vi provat men jakten har inte fungerat. Men nu efter senaste noskvalsterkuren så verkar hon pigg, så till helgen blir det rådjursjakt!
En rolig hälsning fick vi i går från Fiffiga Fia och hennes husse. Första rådjuret nedlagt för Fia. Läs här får ni höra en riktig jakthistoria från Janne och Fia.

God fortsättning!! Annie

Hej på Er!

En liten jaktberättelse från Fia.

Den 8 januari 2012 var det dags för första rådjuren för Fia. Hela hösten har vi jagat och Fia har gjort framsteg hela tiden. Det viktigaste för mig har varit att Fia blivit spårnoga och att hon kommit tillbaka till mig vid avslutat drev.
Därför har jag mest jagat själv med henne. Fia har ett mycket tätt och kraftigt skall.

Fia har alla gånger utom en, kommit tillbaka till mig i bakspår. Den gång jag hämtade henne, var hon på väg mot en kraftigt trafikerad väg.

Jag har låtit bli att skjuta mot djur som Fia inte drivit.

Dagens jakt var det Fia, husse och vår jaktkompis Jerker som var ute.

Direkt vid släppet, tog Fia upp rådjur och drevet kom igång. Efter några minuter small det. Jerker rapporterade att han skjutit på ett kid. Det var i sällskap med två vuxna djur. När Fia kom till skottplatsen fortsatte hon att driva. Jerker och jag gick fram till skottplatsen och såg lite blod och päls.
Jerker gick tillbaka till sin skjutplats och jag gick i Fia spår.

Fia drev fortfarande för fullt. Efter cirka 10 minuter började ståndskalla. Jag var 150 meter från henne. Jag smög fram mot Fia. Fia fortsatte att ståndskalla och när jag fick syn på henne såg jag att hon gjorde utfall mot något på marken.

Väl framme såg jag att kidet låg på marken.

Det visade sig att kidet hade flera ingångshål i kroppen. Jerkers kula måste ha träffat en gren och splittrats.

Efter lång tid och massor med jakttillfällen, blev det skjutet ett drevdjur för Fia. Något bättre sätt att få fälla sitt första byte, kan inte enligt mig, Fia kunnat få. Husse är mycket nöjd. Även Jerker och förstås Fia.

Hälsningar
Kynakulles Fiffiga Fia och Janne

Härliga Ljungdalen

Nu har den förtjusande Pointern ätit upp sin tredje Biabädd, ni vet en sån där fin galonklädd hundsäng. Slyngelåldern består. Vad ska vi ha i hundhuset, ett badkar,en plåtlåda, eller vaddå? Detta var den sista Biabädden jag kostade på Kajsa det är då säkert! 400 kr försvunna i ett moln av skumgummi och galonbitar....

Ljungdalen är i alla fall ett underbart ställe även i november. Vi fick några härliga dagar, inte prova skidorna men väl vandra på fjället och hundarna fick ha det härligt med oss. Kajsa sprang många mil de dagarna. Fanns inte en fågel att öva de nyss inlärda färdigheterna på. Bara hundratals döda lämlar. Gissa vem som åt flest lämlar av alla? Förstås Pointern Kajsa. Döda frysta lämlar mmmm gott sa hon och åt så det knastrade. Trodde att hon skulle spy upp allihop typ i bilen eller i stugan men inte en ulkning. Kunde aldrig tro att lämlar var ett sådant fint kosttillskott. Julia hann knapra i sig några också och mådde utmärkt!

Julia fick föresten åka till veterinären igen. Nytt noskvalstermedel (i nacken!) och en cortsonspruta. Husse är dock inte nöjd med hennes näsa ändå. Fast jag tycker att hon verkar lite piggare och vädrar mer när vi är på promenad. Den här jaktsäsongen har ju varit bra inte så kallt och ingen snö och så har Husse en hund utan näsa! Underligt alltihop!

Fågelhundsträning

Hela gänget på språng Kajsa ställer en riktig fågel, en rapphöna

Maja Gräddnos, Kajsas mamma

I helgen hade vi roligt!! Fredh Sigurdsson, alltså Kajsas uppfödare inbjöd till valpträff i Dyltabruk. Kajsa fick under ledning av en fågelhundstränare, tillsammans med några av sina kullsyskon, sin mamma och några fågelhundar till vara med om riktig fågelhundsträning. Vi som är nybörjare i den här sporten lärde oss massor och Kajsa fick visa att hon kan ställa en fågel, även markera, (fast det var svårt att se att det var det hon gjorde, men de riktiga fågeljägarna sa det).

Sen fick hon söka ut där det fanns fågel och det gjorde hon också bra, komma på inkallning funkade ganska bra, fast sitta när fågeln flyger upp det var svårt, "jag springer efter jag" sa hon och drog iväg över stock och sten. Fast även de gamla garvade jakthundarna hade lite svårt att sitta pang på rumpan när fågeln flyger. Så det finns att träna på för oss alla.

Oerhört roligt var det att träffa andra Pointrar! Kajsa var störst av alla!! Vi trodde att vi hade en liten Pointer!! Det har vi inte, hon är en jättepointer! Och mer kommer hon säkert att växa!

Trivsamma människor från Värmland var det också. Fågelhundsmänniskor är väldigt trevliga tror jag!

Julia var med och gick på fälten och tyckte alltihop var oerhört tråkigt. Inga rådjur alls!! Hon vände baken till när det kom en fågel. Tänk vad specialiserade våra hundar är!

En kul sak hände, bäst som vi satt där och fikade efter söndagens övning så stack Marie, Oyas uppfödare in huvudet. Det var nämligen tävling i Kontinentala fågelhundsklubben i Dyltabruk denna helg också. Marie tävlade med bla Oyas mamma. Åh vad Bretoner är söta!! Fick lite knip i hjärtat när jag så där hastigt blev påmind om på tokiga, galna, tillgivna Oya......

(Fast vi är nöjda med Pointer. Otroligt mer lätthanterligt!)

Men mycket kul att träffa Marie och hennes hundar som kom hela vägen från Gotland för den här tävlingen
I morgon ska vi åka till Ljungdalen och springa på fjället.

Jaktdepression i huset

Att ha hundar innebär att det alltid är något på gång så att säga. Just nu är det ju slyngelålder som pågår, håhåjaja....sen har ju drevjaktsäsongen börjat och husse är inte nöjd med sin Basset, VA!? Julia som är den bästa drivande hunden, utmärkta anlag, jaktchampion, spårchampion gett jaktlaget många spännande jakter. Superlativen brukar hagla när Husse och Julia ger sig ut i skogen. Men just nu är något fel! Inte många bra drev har Julia presterat i höst. Ett enda bra bara och det rådjuret sköt Husse bom på och sen har det bara varit BESVIKELSE! Stackars Julia verkar ha tappat luktsinnet. Enligt Husse så jamsar hon mest omkring i skogen. Nyser och fnyser gör hon också. Noskvalster tänkte vi förstås. Behandlingen genomfördes och Husse och Julia for ut i skogen. Besvikelse igen, inte ett spår tog hon upp, kanske alla vargar skrämt bort rådjuren tänkte Husse, men jaktkkompisens drever skallade frenetiskt genom skogen. Lika mycket nys och fnys trots noskvalsterbehandling. Till veterinären igen. Hon måste vara förkyld. In med en antibiotikakur och inte har jakten blivit ett dugg bättre inte nysningarna heller. Vad är det med vår fina Julia??? Nu ska antibiotikakuren avslutas och blir hon inte bra i näsan så får vi ta ny veterinärkontakt. Annars tror jag att Husse får en jaktdepression om man nu kan ha det...

Livsfarliga Kajsa

När jag kom hem från jobbet i fredags, upptäckte jag att lampan var släckt i hundrummet. Konstigt, tänkte jag för mig själv, vet att jag tände, typiskt dessa miljölampor håller inte länge. Sen fick jag se en helt omotiverad sladd mitt i rummet. Kollade lite bättre och upptäckte till min fasa att det var sladden till taklampan!! Kajsa har alltså hoppat upp, tydliga krafsspår på väggen, tuggat i sig både kontakt, sladd, väggfästen, allt var i små smulor. GHAAAA tänk vad som kunde hänt? 220 volt rakt i nosen hade gett oss en förkolnad Pointer, kanske en förkolnad Basset och ett nedbrunnet hus!!! Så vi bara tackar vår Herre för att hundskrället tydligen lyckats få ur kontakten ur väggen innan hon började tuggprocessen.

Oroligt undrar vi nu hur länge denna slyngelålder tänker pågå och hur lång en Pointer kan bli?? Att äppelkakor och korvar försvinner från bord kan jag liksom inse, hon är högre än en Basset eller Breton, men taklampor???!

Livet med en "tonåring"

Jaha, då har den omtalade slyngelåldern infunnit sig även hos vår hittills så förtjusande Pointerflicka!

Förstod att den var på gång för några veckor sedan när Kajsa försvann in till grannen som ett vitt streck och VÄGRADE komma när jag kallade. Jag efter som den värsta häcklöperska och fick stopp på rymlingen, morrade ganska mycket åt henne och hon mer eller mindre kröp hem. Jodå, nog förstod hon att detta inte var en populär manöver. In på vår gård och döm om min förvåning när hundskrället tvärvänder och rusar tillbaka in på grannen tomt. Totalt döv för alla inkallningsförsök! Plötslig total dövhet brukar vara utmärkande under slyngelåldern! Så nu är det lina på, när hon är ute på tomten.

Frekvensen av söndertuggade föremål brukar också öka under slyngelåldern. Allt får man passa på just nu, blomkrukor dras ned från piedestaler, skor återfinns i små delar, soppåsen vittjas om skåpdörren lämnas det allra minsta på glänt. Idag försvann i ett obevakat ögonblick, en halv Gustafskorv med skinn, metallklämma och allt från frukostbordet. Återfanns senare under dagen uppspydd i bastun (och tur var väl det, såg för min inre syn, tusenlapparna ryka under tarmvredsoperationen på jourtid på djursjukhuset)

Ett plötsligt litterärt intresse kan också infinna sig, under slyngelåldern. Kajsa bokstavligen "slukar" böcker och tidningar just nu! Bengt Olsson senaste åt hon upp sista delen när jag bara hunnit läsa halva boken! Samma med Paganinikontraktet. Husse får aldrig veta hur det slutar för när han läst hela tjocka boken utom sista kapitlet åt Kajsa upp det. Viveka Lärns senaste bok som jag läser nu var hon dock älskvärd nog att bara äta upp första delen av, som jag just hunnit läsa....

Det värsta hon hittills ätit upp är ändå husses glasögon. Han har dem alltid på sig , utom när han sover eller duschar och det var då vår tonåring passade på-hon snodde glasögonen från bänken i badrummet och knastrade glatt i sig dem. Utan en tanke på att Husse har ett sånt svårt synfel att det nästan inte går att korrigera. En utmaning för optikern som får specialbeställa glas "långtbortifrån" varje gång Husse behöver nya glasögon. Vojne vojne! Den dagen var Kajsa billig!!! (Fast å andra sidan vad ska han med glasögon till när allt läsbart blir söndertuggat.....)
Trött Matte