Härliga Ljungdalen

Nu har den förtjusande Pointern ätit upp sin tredje Biabädd, ni vet en sån där fin galonklädd hundsäng. Slyngelåldern består. Vad ska vi ha i hundhuset, ett badkar,en plåtlåda, eller vaddå? Detta var den sista Biabädden jag kostade på Kajsa det är då säkert! 400 kr försvunna i ett moln av skumgummi och galonbitar....

Ljungdalen är i alla fall ett underbart ställe även i november. Vi fick några härliga dagar, inte prova skidorna men väl vandra på fjället och hundarna fick ha det härligt med oss. Kajsa sprang många mil de dagarna. Fanns inte en fågel att öva de nyss inlärda färdigheterna på. Bara hundratals döda lämlar. Gissa vem som åt flest lämlar av alla? Förstås Pointern Kajsa. Döda frysta lämlar mmmm gott sa hon och åt så det knastrade. Trodde att hon skulle spy upp allihop typ i bilen eller i stugan men inte en ulkning. Kunde aldrig tro att lämlar var ett sådant fint kosttillskott. Julia hann knapra i sig några också och mådde utmärkt!

Julia fick föresten åka till veterinären igen. Nytt noskvalstermedel (i nacken!) och en cortsonspruta. Husse är dock inte nöjd med hennes näsa ändå. Fast jag tycker att hon verkar lite piggare och vädrar mer när vi är på promenad. Den här jaktsäsongen har ju varit bra inte så kallt och ingen snö och så har Husse en hund utan näsa! Underligt alltihop!

Fågelhundsträning

Hela gänget på språng Kajsa ställer en riktig fågel, en rapphöna

Maja Gräddnos, Kajsas mamma

I helgen hade vi roligt!! Fredh Sigurdsson, alltså Kajsas uppfödare inbjöd till valpträff i Dyltabruk. Kajsa fick under ledning av en fågelhundstränare, tillsammans med några av sina kullsyskon, sin mamma och några fågelhundar till vara med om riktig fågelhundsträning. Vi som är nybörjare i den här sporten lärde oss massor och Kajsa fick visa att hon kan ställa en fågel, även markera, (fast det var svårt att se att det var det hon gjorde, men de riktiga fågeljägarna sa det).

Sen fick hon söka ut där det fanns fågel och det gjorde hon också bra, komma på inkallning funkade ganska bra, fast sitta när fågeln flyger upp det var svårt, "jag springer efter jag" sa hon och drog iväg över stock och sten. Fast även de gamla garvade jakthundarna hade lite svårt att sitta pang på rumpan när fågeln flyger. Så det finns att träna på för oss alla.

Oerhört roligt var det att träffa andra Pointrar! Kajsa var störst av alla!! Vi trodde att vi hade en liten Pointer!! Det har vi inte, hon är en jättepointer! Och mer kommer hon säkert att växa!

Trivsamma människor från Värmland var det också. Fågelhundsmänniskor är väldigt trevliga tror jag!

Julia var med och gick på fälten och tyckte alltihop var oerhört tråkigt. Inga rådjur alls!! Hon vände baken till när det kom en fågel. Tänk vad specialiserade våra hundar är!

En kul sak hände, bäst som vi satt där och fikade efter söndagens övning så stack Marie, Oyas uppfödare in huvudet. Det var nämligen tävling i Kontinentala fågelhundsklubben i Dyltabruk denna helg också. Marie tävlade med bla Oyas mamma. Åh vad Bretoner är söta!! Fick lite knip i hjärtat när jag så där hastigt blev påmind om på tokiga, galna, tillgivna Oya......

(Fast vi är nöjda med Pointer. Otroligt mer lätthanterligt!)

Men mycket kul att träffa Marie och hennes hundar som kom hela vägen från Gotland för den här tävlingen
I morgon ska vi åka till Ljungdalen och springa på fjället.

Jaktdepression i huset

Att ha hundar innebär att det alltid är något på gång så att säga. Just nu är det ju slyngelålder som pågår, håhåjaja....sen har ju drevjaktsäsongen börjat och husse är inte nöjd med sin Basset, VA!? Julia som är den bästa drivande hunden, utmärkta anlag, jaktchampion, spårchampion gett jaktlaget många spännande jakter. Superlativen brukar hagla när Husse och Julia ger sig ut i skogen. Men just nu är något fel! Inte många bra drev har Julia presterat i höst. Ett enda bra bara och det rådjuret sköt Husse bom på och sen har det bara varit BESVIKELSE! Stackars Julia verkar ha tappat luktsinnet. Enligt Husse så jamsar hon mest omkring i skogen. Nyser och fnyser gör hon också. Noskvalster tänkte vi förstås. Behandlingen genomfördes och Husse och Julia for ut i skogen. Besvikelse igen, inte ett spår tog hon upp, kanske alla vargar skrämt bort rådjuren tänkte Husse, men jaktkkompisens drever skallade frenetiskt genom skogen. Lika mycket nys och fnys trots noskvalsterbehandling. Till veterinären igen. Hon måste vara förkyld. In med en antibiotikakur och inte har jakten blivit ett dugg bättre inte nysningarna heller. Vad är det med vår fina Julia??? Nu ska antibiotikakuren avslutas och blir hon inte bra i näsan så får vi ta ny veterinärkontakt. Annars tror jag att Husse får en jaktdepression om man nu kan ha det...